'jag trodde på något, jag trodde på dig. Men det visade sig'

Du så mig innan någonannan han att se mig, men jag förändrades sen dög jag inte åt dig..

 

känner att jag måste få skriva av mig inte.. Är det bara jag som stör sig på så så otroligt konstiga människor som knappt tänker? Som mobbar andra via facebook, bilddagboken och massa andra konstiga saker? Jo det är sant, man har rätt att skriva och säga vad man vill men är det en kränking mot någonannan kan du la förfan bara hålla det innom dig? jag ska inte säga så mycket om detta för detta har jag själv gjort/gör det. Men jag har inset att tycker jag illa om en person håller jag det innom mig.. jag tjänar absolut inget på det och det gör ingen annan heller.. haha te.x när jag gick förbi en häromdagen, vi tycker inte alls om varanndra, det första som slår mig i huvudet är 'nu kommer den lägga en så otroligt onödig kommentar så jorden kommer gå under' jo vet ni vad ham hör.. '''Men där är ju äckel Sara, usch''' haha därför är jag glad att jag är jag som inte tar åt mig för minsta lilla, jag är nöjd med mig själv? jag är glad att jag lever det liv jag gör, jag har ju redan allt jag behöver som den människar inte har alls.. tycker synd om den. När hon skrek detta till mig var hon med sina '''vänner'' därför försöker människan spela lite 'cool' men när jag åker förbi henne då hon är själv, knäpp tyst, den kollar inte ens på mig. Haha. Jag har fått det jag behöver, vänner och en underbar pojkvän som ställer upp för mig när som hellst.. Vad skulle jag vara utan dom.. jag trodde jag klarade mig bra utan dom i mitt liv..men det gör jag inte.. Speciellt den där som har hjälpt mig igenom allt, han var den första som fick veta HELA min livs historia den som ingen viste om bara han. 1 Juni 2011. Det datumet då jag tog tag i mitt liv och berättade allt för han. Han som skulle vara min bästa vän, han som skulle ställa upp för mig i vått och tortt. Jag kan svära på att jag aldrig haft en så underbar kompis förut, han förstog vad jag gick igenom, han förstog vad jag kämpade för, han visste vad som var fel. Han lovade mig att han ALLTID skulle finnas där för mig. Men nu vet han inget om mig, det är ett under om han ens kommer ihåg mitt namn, jag kunde göra allt för människan.. men tyvärr var den vänskapen vi hade lite för stark.. jag gjorde dumma saker riktigt dumma saker för att han inte ville va min vän mer. saker som sitter kvar hos mig livet ut. Det är sjukt svårtatt förklara när mina ord inte räcker till, men du ska veta att när jag känner mig nere tänker jag tillbaks på 1 Juni då allt var så perfekt. Jag tror ingen förstod det vi delade tillsammans, när vi var med varanndra det kändes som tiden stanna, du hjälpte mig upp och tog tillbaka min glädje. Men nu när det är som det är kommer du inte kunna ge den tillbaka till mig.. allt som du sa, allt som du lovade mig, Nu är allt över. Menmen jag lever vidare, Ja gör varje dag till en fest, jag firar att jag lever mitt liv som jag gör och för den jag är! men nog av mig nu.. hur mår ni? är det någon som känner igen sig av detta?

Hej, Fin blogg du har!

Allt bra med dig?:)